L.

Och jag vet inte om jag borde börja tagga eller få ett panik utbrott - eftersom även jag ska "springa" de där 10km runt, upp, ner och i stan.. Sprang förra året också, dock var jag lite bättre förberedd då (träningmässigt). Jag och Malin hade rekat banan en gång + att jag var halvt aktiv friidrottare.. detta år är det varken eller. Men hur som helst sitter jag nu i min (rätt präktiga) vita Midnattsloppet-tee och har laddat med gröt. Finns dock några positiva saker med att jag inte är bättre förberedd. 1. Jag behöver inte känna någon press. 2. Jag kan mest löpa runt och kolla på folk. 3. Jag får se det som en rejäl sprak i baken på att komma igång med träning på riktigt.
NAJS!

Efter loppet räknar jag med fest ute i Bromma. Känns som om jag under kvällen kommer börja ifrågasätta min egen existens - dvs om jag på riktigt lever eller inte, varför och hur.


In i startfållan, mål och dimman.

-07

Jag saknar att få dygna med nya vänner i en stad som aldrig sover och sen få vara hur risig man än vill utan att någon bryr sig eller undrar.

Jag saknar att sitta i Monceau och få vara med mina vänner.

Jas saknar att gå en långa vägen från Hôtel de Ville till Crêperiet, eller genom ett fullproppat Quartier Latin.

Jag saknar att se alla galna gatudansare och tappert knegande gatumusikanter.

Jag saknar att lata i sofforna på Starbucks efter en shoppning runda - eller efter en utekväll.

Jag saknar att få göra som jag vill, i vilken outfit jag än vill.

Jag saknar att varje morgon få gå vägen till La Motte Piquet Grenelle, sätta mig på métron och åka förbi Eiffeltornet - varje morgon.

Jag saknar att åka ut till de olika galoppbanorna och känna stämningen.

Jag saknar att sitta på Pomme de Pain och se tillbaka på de timmar som just passerat - halv sju på morgonen

Jag saknar att vara i Ms alltid lika stökiga lägenhet.

Jag saknar att beställa in en cappucino som är lika dyr som den är god (eller dyrare)

This is Paris.

Två gånger har jag blivit överkörd på Stureplan. Första gången av en taxi, andra gången av hundratals okända personer som kom från alla håll och skulle åt ett helt annat. Man blev, om inte mosad, överkörd. En släppt hand och man var totalt förlorad i havet av människor - trevliga, gamla, alldeles för unga, onödigt otrevliga, fulla, glada, nyktra, känna och okända. Inte ens ett par skyhöga heels kunde hjälpa mig denna gång (bara göra det hela 50 gånger värre). Stureplan var tänkt att bli ett dansgolv med plats för 50.000 pers, istället blev det som en passage för mer eller mindre än 50.000 pers. Tillställningen som hade förberetts och promotats något så enormt mycket, alla verkade så taggade och inriktade på att ha en lyckad kväll - inte en kaosad. För kaos blev det, och inte blev det ett organiserat sådant mer ett kaotiskt kaos.

Eller, jag har ju bara sagt min mening och gett min bild av det hela. Visst fanns det säkert folk som hade en riktigt galet bra kväll igår. Tänk på det! Det va ju bara mitt fel att det blev som det slutade. Ett missat "vattenkrig", en missad Johnossi spelning, några timmars missad sömn och en borttappad vän gav inte de bästa utsättningarna för att ge en lyckad kväll...

Kalla mig bitter.