L.

Att leva sitt liv är som att lägga ett enormt pussel. Alla små små bitar ska passas ihop, falla på plats och hålla samman. Somliga väljer att börja med skalet - lägga kanter, ram och jobba mot mitten.
Andra börjar utifrån en enda hörnbit och bygger därifrån åt alla håll och kanter.
En tredje grupp väljer att börja från mitten - kärnan - och därefter låta sitt pussel växa och växa.
Några väljer att börja med små öar - att sätta ihop lite bitar här och var för att sedan finna de sammanlänkande bitarna och få allt på sin plats.

Det svåra är kanske inte att veta i vilken ände man ska börja i - hur man än börjar lägga så fortsätter det allteftersom dagar och år seglar förbi. Det svåra är kanske att välja rätt bitar vid rätt tillfällen - som att välja rätt kö i mataffären eller trafiken. Fast vid pusslet gäller det inte att välja vad som går snabbast, utan vad som faller sig till rätta, håller samman och ligger kvar. Det kan bli jobbigt att göra större rokader i efterhand. Att behöva riva upp redan lagda bitar för att finna nya som passar bättre in.

Hur som helst finns det inget pussel som är identiskt något annat - då charmen med det hela är att det finns lika många pussel som det finns människor. Vissa hinner lägga klart, andra inte. Vissa ändrar taktik på vägen - vänder om helt eller river upp allt. Vissa kanske låter en bit ligga orörd och börjar i en annan ände. Kanske låter den påbörjade biten ligga orörd för alltid. Inte vet väl jag - som knappt vet hur mitt eget livspussel varken påbörjats, utvecklats eller fortsatta sökande och finnande efter passande bitar ser ut. Jag vet inte om det kommer bli klart, eller förblir oklart när mina dagar är räknade - men tills dess är det lång tid kvar. Än är jag bara 19. Knappt 19.

Men det känns tryggt att fortsätta tänka att; bitarna faller på plats, pusslet lägger sig självt.