L.

..är nog sommarens (om inte årets) mest uttjatade fråga.


Men, vare bra så?

Efter både jobb och träning slutade jag upp med Elin på Snaps, än en gång. Vädret var lovely, folket var snyggt och killen bredvid spillde ut två öl. Vilket var hillarious! Tyckte synd om stackarn, men han verkade tycka att situationen var lika komisk som frekvent. Såg ett igenkänt ansikte glida in med en tillhörande vän, bussade Elin på dem och inte mycket senare hade de visat oss det ena schyssta klädesplagget efter det andra. Fast inget slog jackan som inhandlats från Lagom. Drog oss från Snaps nästan påväg hem när vi sprang några andra välkända faces. Stannade på femtioyra och vilade trötta huvuden där. Det hela fortsatte som det började, först vid 21 tiden fick jag och min tvåhjuling sakta rulla ned för de kullerstensbelagda gatorna. En sval (om något kall) cykeltur väntade - men cyklar man tillräckligt fort blir man inte kall eller man känner det i vartfall inte.

Letandet efter den där A fortsätter. Har letat i vartenda skogssnår utan att se ett enda ansikte som känns igen... Jag kommer sluta i fördärvet om jag inte hittar rätt, eller nytt... Damn. Hur klantig får jag bli!? Vi ses igen, du lär ju hitta oss!
INTE. Gosh, att jag inte lär mig.. Vet ju faktiskt inte vem människan är - har bara ett namn och ansikte att gå på. Grattis, mycket grattis.. Det kommer ju sluta bra. Inte.

Hursomhelst, nu ska jag sluta skriva innan jag kommer på fler deprimerande saker (som tex att det va kallt när jag cyklade från stan).

Hoppas att ni tar det piano där ute i världen!

Vågar man inget
vinner man inte

Sitter hemma i huset efter att ha ätit middag på krogen Sander & co, som trevligt nog ligger cykelavstånd från huset. Njöt av skvalpande vatten och en mysig sen sommarkväll med mamsen.

Var helt ledig från jobbet idag - lättnad. Tog mig tid att promenera hunden, lyssna på musik på kulturhuset, strosa runt på stan och bara ta det jättelugnt. Imorrn är det jobb igen - 8-16 - varpå det bär av till gymmet och sen en repa på stan med världens bästa Elin. När jag sitter hemma såhär utan en klar tanke på något exakt så kommer jag under fund med att allting tar sin tid, men ändå går allting väldigt fort. Känns som om sommaren snart är slut. Det blir mörkare, folk börjar köpa nödvändigheter inför skol/jobb start och butikerna har redan börjat ta in årets höstkollektion. Vad håller världen på med? Låt sommaren sluta när den slutar, helst inte en dag för tidigt. Redan har folk börjat klaga över att "nu är det bara 5 månader kvar till julen" och "usch vad tiden går, nu är det redan höst". Det är inte höst - känn sommaren! Lev i det som finns för er nu. Stressa inte iväg till allt annat som "måste" göras. Gör det effektivt istället, så får man tid med annat. Utan stress. Männskan mår dåligt av stress och det är vetenskapligt bevisat.


Kärlek åt världen - främst åt min mamma och pappa.

Vet inte riktigt vad det blev av denna vecka, mest jobb. Jag jobbar på ett café med Stokholms erkänt bästa utsikt, Fjällgatan 37. Där har jag spenderat +8 timmar var dag under den gågna veckan men jag gillar det! Tycker mycket om att jobba med människor och pricken över iet är att de flesta av oss som jobbar där är kusiner eller släkt på ett eller annat sätt.
Sitter hemma i storebrors fd rum nu. Utmattad men lättad, är ledig imorrn (lycka). Så jag ska ägna dagen åt mindre viktiga uppoffringar. Blir bla en tur till kulturhuset för skönsång av Tove, en tripp till jobbet för att smöra lite för chefen och sen får vi se vart kvällen tar vägen.

Härom dagen for min papi till Peking och förberedelserna inför OS, 5 veckor blir farsubben borta... Tur är att han också sartat en reseblogg (jakobreser.blogg.se)


Helt ärligt - detta blev ett, om något, väldigt osammanhängande och hafsigt inlägg. Kände bara för att få ner några rader om absolut ingenting av värde. Så så fick det bli.

Kärlek åt världen!

Har nu varit hemma i något mer än 1 månad. Till en början kändes allting väldigt bra. Tillbaka till det vanliga, det förr så vardagliga, trygga och inte minst trofasta. Nu saknar jag allt som jag en gång hade runt om mig - de skumma invånarna, den ofräschaste miljön, de oberäknerliga upptågen och allt det okontrollerbara.
 Ändå har jag, hittills, haft en grym sommar. Jobbat, träffat alla de vänner jag saknade så mycket, festat och smakat på ännu mer av det som världen har att bjuda på. Varför kan jag inte vara nöjd en längre tid med det jag lever i för stunden? Ofta längta till och sakna något annat, inte vilja vara där jag är. Jag kommer vara ledig en vecka i augusti - helt utan jobb eller andra planer på gång. Jag tror att jag kommer dö av rastlöshet, fastän jag har massa vänner här hemma som finns att träffa. Jag kan spendera alla timmar jag vill på gymmet, med familjen, hunden, ägna dagarna åt att bara driva runt och läsa en bra bok,vara vaken hur länge jag vill och sen sova bort halva dagen. Men icke det. Jag vill resa på nytt, åa iväg igen och inte bli fast i vardagen dä jag nu befinner mig. Vad är det då jag vill kalla semester? Att fortsätta jobba och inte ta ledigt. Jobber blir semster under sommaren, och skolan blir semester under resterande tid. Vad ska jag göra efter studenten? Är inte en fråga som jag längre ställer mig, än så länge är allting bara en icke fullbordad plan - ändå känns det så bestämt och förutsatt att det kommer ske. Jobba under sommaren, Frankrike och jobb under hösten, vidare till södra frankrike för språkstudier under våren. Göra något impulsivt under sommaren - tjäna pengar kanske för att sen kunna resa vidare till Australien, USA eller dit vinden för mig. Efter ett år i det impulsiva vill jag hitta roliga universitet med intressanta kurser. Något som känns oplanerat.. ? Nej, allt känns klappat och klart in i minsta detalj. Eller kanske inte.

Min framtid känns lika osäker som relationen till mina vänner. Allt balanseras just nu på en skör tråd. Ett felsteg eller en groda kan förstöra mycket av det jag lyckats bygga upp. Samtidigt som jag är orolig för att något ska gå i stöpet känner jag också att jag har annat att tänka på. Ändå betyder mina vänner allt. Jag vet inte vad jag vill, ska ta mig till eller bör göra. Mycket av det som jag länge strävat efter och sedan lyckats med har gått förlorat. Vad kunde jag iställer gjort med all den tid jag spillde på något som ändå inte kom att hålla länge till? Många av mina mål har total krossats. Jag ser andra lyckas och kan hålla kvar vid något. Uppnådda drömmar sprider sig likt ringar på vattnet bland mina närmaste. Själv stannar jag där jag är, med flera mål - men själv tom på motivation eller ork. Självklart glädjs jag åt de andras lycka. Det finns inget bättre än att se vad andra lyckas åstadkomma med inget annat än en grym vilja. Kanske kan deras glädje stärka och motivera mig att nå mina mål? 
Vem vet.